Overkligt

Hanna skriver...

De fysiska efterverkningarna fortsätter. I natt trodde jag på riktigt att jag skulle gå av på mitten, så ont hade jag. Kraftiga ”sammandragningar” och bara Alvedon till hjälp. De hjälper ju inte ett skit. Varför får man inte med sig bra smärtstillande från sjukhuset?

Nåja, skit samma. Det fysiska är egentligen helt oviktigt och övergående. För när det gäller huvudet så känns allt just nu väldigt … overkligt. Jag vet inte om det är någon typ av förnekelsefas? Eller för att vi inte är hemma? För att den värsta chocken har lagt sig? För att vi har fått älta om och om igen, både med varandra och med andra? Eller för att jag har accepterat?

När jag tänker på att jag för bara drygt en vecka sedan (!!) burit två barn i magen, under fem månader, så känns det som om någon hittar på. Som om jag har tittat på en film med ett hemskt olyckligt slut. Som om det inte var vi som egentligen drabbades. OCH JAG VAR DÄR!

Men just i dag känns det som att allt som hänt skedde för … säg ett år sedan. Hur kan det bli så? Det är ju helt sjukt. Är overklighetskänslan ett skydd? Är det hjärnans sätt att lura mig att inte bara lägga mig ner och dö?

Leave a Reply

  • (will not be published)

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>