En hälsning till er och ilska

Hanna skriver...

Hej Jack och Levi! Ni två med världens finaste namn som aldrig fick bli. I dag är det ert bf (beräknat förlossningsdatum). Om allt hade gått bra så hade ni i och för sig redan fötts eftersom enäggstvillingar förlöses senast i vecka 38. Vi hade nog redan varit hemma alla fyra och jag och er pappa skulle förmodligen vara trötta och alldeles överväldigade av ansvaret, men jag är övertygad om att vi hade varit SÅ glada. Jag hade pussat på era små fötter och luktat er i nacken. Tittat på er i timmar och undrat vad ni skulle bli. Matat, tröstat, bytt blöjor. Livet hade varit upp och ner men ändå helt rätt. Jag är så ledsen att vi inte fick chansen. Så ledsen att ni inte fick bli.

Och när jag tänker på att ni skulle ha varit hos oss NU så känns det på samma gång så overkligt, sorgligt, orättvist och så jäkla… ja, jag vet inte…men jag är så arg. Jag är så arg på världen. På det mesta i den och på de flesta runt omkring mig. Allt irriterar mig och det mesta känns meningslöst. Och att tro att det finns något som kallas rättvisa i livet är bara så otroligt naivt. HA!

Jag tänker väldigt ofta på den här bloggen, men vet inte vad jag ska skriva längre. För nu handlar det om framtiden. Vad som kommer härnäst. Och där finns inga svar. Inget facit. Den där förbannade ovissheten igen och hur den tär på oss. Och jag känner mig rätt dum. Och otroligt naiv. När jag skulle föda er så tröstade jag mig med att vi kunde försöka igen snart. Inbillade mig att jag skulle vara gravid igen inom tre månader eftersom det gick så lätt första gången. HA! Så sjukt naiv.

Men det kanske var bra att jag trodde det då, för hade jag vetat att de följande månaderna skulle vara en ständig berg-och dalbana mellan hopp och förtvivlan så hade jag kanske inte orkat. För jag har verkligen insett nu att det här med att få barn kan ta tid. Lång tid. Jag kommer inte bli gravid snabbt för kroppen lever sitt eget liv helt plötsligt med ägglossningssmärtor utan ägglossning, överhoppad eller väldigt sen mens utan att vara gravid (jaha, kan det vara så?!) och ständigt denna BESVIKELSE och känslan av att vara GALEN eftersom jag samtidigt får en massa graviditets-symptom. Och HUR kan jag fortfarande producera bröstmjölk?! Detta dagliga hån. HA!

Så nu tar vi en paus. För jag orkar inte mer just nu. Så förvänta er inget lyckligt slut och nån jävla bild på ett positivt graviditetstest den närmsta tiden. Jag ger upp. Måste hitta tillbaka. Måste bli glad igen – eller i alla fall inte så arg. Måste få KÄNNA att jag bara är mig själv. Måste få VETA att jag inte är galen. Måste få VETA att jag inte offrar något i onödan för att jag KANSKE är gravid. Måste få slippa BESVIKELSEN. Vill inte leva ett liv som styrs utifrån tvåveckors-perioder (ni som någon gång försökt bli gravida fattar vad jag menar).

För just nu känns det som att jag tillhör skaran av ofrivilligt barnlösa, även om de par som hållit på i fler år förmodligen tycker att det är ett hån. Men tiden bara rinner i väg. Maler på. Glider mig ur händerna. Jag fyller snart 31, är inte gravid, och vill gärna ha fler än ett barn. HA! Som att barn är något man skaffar när man vill. Så naiv.

Nej, det funkar inte så för alla, även om man inte tror att det ska hända en själv. Om det är något jag tvingats till av allt det här så är det ödmjukhet. Och vetskapen om att det inte finns något som heter rättvisa.

Leave a Reply

  • (will not be published)

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>