En på miljonen

Hanna skriver...

Jag hade ju önskat att vi vunnit på lotto i stället. Nu är det visserligen inte en på miljonen som drabbas av TTS (tvillingtransfusionssyndrom) utan 375 st på miljonen för att vara exakt. Men risken är liten. Oerhört liten. 1,5 procent av alla graviditeter per år i Sverige är tvillingar, 0,37 procent är enäggstvillingar och 0,037 procent riskerar att utveckla TTS.

0,037 procent. Nej, livet är inte rättvist. Och statistik är bara siffror. För någon måste ju vara de där andra. De som hade slumpen på fel sida. Det där ”som bara händer andra” är den här gången vi.

Det är slutet på vecka 19 nu. För två veckor sen gjorde vi ett ultraljud där allt såg fint ut, tvillingarna var, sånär som på 2 millimeter, lika stora, hade lika mycket fostervatten, rörde sig mycket och vinkade från magen. Våra första barn. Stort! Några dagar efter det ultraljudet började jag dock må dåligt. Magen växte ganska mycket under en och en halv vecka, den blev stor och var periodvis hård och jag fick kraftiga ryggsmärtor, tryck uppåt mot lungorna, ömmande revben och blev ofantligt trött. Som över en natt. Hade mått prima innan, men plötsligt hann inte kroppen med. Vi hade blivit varnade av läkaren som gjorde ultraljudet i vecka 17 att vara uppmärksam på om magen växte mycket så jag ringde till specialistmödravården på SÖS samma dag som vi gick in i vecka 19 och ville komma in. Kvinnan i luren avfärdade mig som hysterisk, tyckte att vi skulle vänta på vår bokade ultraljudstid fyra dagar senare. Och ja, jag lät det vara. Litade på henne. Trots att jag kände på mig att allt inte var som det ska. Men man är inget proffs när det är ens första barn. Kände mig just hysterisk, svag och gnällig som hade så ont och undrade hur jag skulle klara dubbelt så lång tid till av graviditeten om magen växte i den här takten.

Dagen för ultraljudet kom och läkaren såg direkt det vi varit rädda för. Det ena fostret hade massor av fostervatten och det andra i princip ingenting. Typiska tecken på TTS och anledningen till att magen blivit så stor. Jag började gråta direkt för jag förstod vad det innebar. Läkaren försökte lugna oss och sa att han skulle genomföra ultraljudet och organscanningen som det var tänkt och så skulle vi prata om det andra efteråt. Jag hörde inte ett ord av vad han sa de närmsta fem minuterna. Mer än att båda hjärtana slog fint. Men allt såg än så länge bra ut med tvillingarna, de mådde bra och alla organ och båda hjärnorna såg fina ut. Efter själva ultraljudet ritade läkaren en teckning och förklarade hur de låg i livmodern och hur de delade moderkaka. Och så fick vi veta att han skulle ringa till Huddinge sjukhus direkt, det enda stället i Sverige där de kan utföra den typen av operation vi behövde, för att försöka åtgärda problemet.

Dagen efter fick vi tid hos Sverker Ek, specialist på området, som gjorde en ny undersökning. Han konstaterade att den ena tvillingen hade lite ansträngt hjärta men att ”det inte var en ko på isen ännu”. På en skala mellan 1-5 låg vi nu på 2. Och så fick vi höra alternativen, utan en operation (där man med laser går in genom magen och bränner av de blodkärl i moderkakan som tvillingarna delar) så dör 80 procent. Med operationen så överlever båda två i 50 procent och ”bara” den ena i 75 procent fram till förlossningen. Statistik igen. Slumpen igen. Men vi valde såklart att göra operationen. Och på tisdag är det dags.

Sen i torsdags har jag gråtit floder. Sovit oroligt. Ångesten över att inte veta hur det ska gå är tärande. Och den kommer pågå i veckor även om operationen lyckas. Dvs att båda överlever och att den inte startar en för tidig förlossning. Då börjar kampen att hålla dem kvar i magen så länge det bara går. Och kampen om de föds för tidigt, vilket de med all sannolikhet kommer att göra.

One Response to “En på miljonen”

  1. Kristina Dunér

    Vilken oro! Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt detta är för er. Jag minns bara hur världen rämnade under mina fötter när jag, under graviditeten med sonen, fick en blödning ( i vecka 8)… ett litet embryo som jag känt till i knappt 4 veckor. Men detta, usch jag lider med er. Jag oroar mig med er och håller tummarna för att operationen ska gå bra för dom bägge, och dig såklart. Mängder med styrkekramar! Jag tror och hoppas att detta kommer att gå bra!

    /”Mammas kusin Kristina”

    Svara

Leave a Reply

Sidan är arkiverad, så kommentarsfältet är avstängt