Den värsta dagen i våra liv

Hjalmar skriver...

Jag skriver ner det här för att jag inte vill glömma, och för att andra ska få veta.

Jag vaknade rätt tidigt av att jag frös. Hanna var redan vaken och hade varit vaken i flera timmar. Vi var nervösa, men fortfarande hoppfulla medan vi åt frukost i patientmatsalen. Nu kan jag inte minnas alls vad vi sa till varandra.

Vi fick veta att vi skulle få träffa Sverker Ek klockan kvart över nio, så när klockan närmade sig åkte vi upp till plan sju och satte oss i väntrummet. Det var fullt av andra par. Vissa som verkade glada, andra som var nervösa och rädda. Vissa män som inte verkade det minsta intresserade av deras partners graviditet.

Namn efter namn ropades upp, och när det till slut var vår tur bad Sverker om ursäkt för att han var en sån tidsoptimist.

Han pratade lite om vad vi kunde förvänta oss och att ultraljudet skulle visa att vi hade två levande barn, ett levande barn eller inget levande barn. Vi kunde ju statistiken. 80% att ena barnet skulle leva. 50% att båda skulle klara sig.

20% att båda skulle vara döda.

Vi hann båda se att Levis hjärta inte slog innan Sverker snabbt letade upp Jacks hjärta. Det slog inte heller.

Man kunde verkligen höra besvikelsen i Sverkers ”nej”, och även om både jag och Hanna bröt ihop gick det så klart inte att ta in helt. Jag tror fortfarande att jag inte tagit in allt.

Vi pratade lite efteråt. Sverker sa att han hade varit helt säker att båda skulle klara sig. Det hade varit ett så enkelt fall med så goda förutsättningar.

Vi gick ner till vårt rum igen. Sverker hade redan pratat med Carin, vår fantastiska barnmorska. Hon ordnade så vi skulle få prata med en kurator och informerade lite om hur vi skulle fortsätta, sen lät hon oss bara vara med varandra så länge vi ville.

Jag ringde min familj. Fyra fruktansvärt jobbiga samtal. Jag lyckades samla mig innan jag ringde, men i takt med att signalerna gick fram ökade gråten. Och när mamma till slut svarade gick det inte att prata. Hon förstod ändå. Samma med pappa, samma med Evelina, samma med Amanda.

Efter våra samtal pratade vi med Carin igen som ordnade så vi fick prata med läkaren som ska ha hand om förlossningen. Den jävla förlossningen. Den sker på fredag. Förhoppningsvis kommer moderkakan ut på en gång, annars blir det nedsövning och skrapning.

Sen kom mina systrar, Hannas syster och Hannas mamma. Gråtkalas, som så småningom övergick i samtal och även lite skratt. Sorg är märkligt.

Vi fick prata med en kurator som berättade att om vi inte väljer att göra något annat kommer barnen att kremeras och askan spridas i en minneslund vid sjukhuset. Det känns bra att de hamnar någonstans, och det känns bra att vi inte själva behöver välja någon plats. Hon pratade även om hur det kan kännas skönt att titta på barnen efter förlossningen och att vi gärna får fotografera. Det kommer även en sjukhusfotograf som tar fina svartvita bilder som vi sen kan få.

Efter samtalet med kuratorn hade vi bestämt att vi ville starta förlossningen så snabbt som möjligt. Hanna fick en tablett som ska påbörja allt.

Sen fick vi åka hem.

På fredag sker sista steget. Och sen är det bara tomheten kvar.

3 Responses to “Den värsta dagen i våra liv”

  1. MOi

    Älskade älskade älskade barn! Varför ska ni behöva gå igenom detta? Men ni är så kloka. Tillåt er att sörja. För att kunna gå vidare.

    Svara
  2. Eva Gredin

    Så fint ni skriver om er stora sorg, som även innefattar era familjer. Håll näsan över ytan, ta vara på varandras styrkor och ge er tid att sörja. Man säger att man blir stark av sina erfarenheter, men vissa vill man helt vara utan. Kraftkramar till er.

    Svara
  3. Anette Meijer

    Åh Hjalmar, så fint du skriver om er enorma tragedi. Mitt hjärta värker, och som förälder kan jag bara ångestfyllt föreställa mig vad ni nu går igenom. Man brukar ju säga ”Du är den viktigaste i Ditt liv”, men i sådana här situationer är det nog era respektive. Håll om varandra, gasta på varandra och fortsätt gråta mot varandras axlar. Jag önskar er all lycka till! Kram

    Svara

Leave a Reply

Sidan är arkiverad, så kommentarsfältet är avstängt