Förlossningen

Hjalmar skriver...

På torsdagskvällen tog vi varsin sömntablett som vi fått med oss hem från sjukhuset. Jag brukar aldrig ha problem att sova, men ibland tar det väldigt lång tid innan jag somnar, så jag tänkte att det var lika bra. Jag har ingen aning om hur bra den fungerade, men jag somnade rätt snabbt och sov djupt fram till det att Hanna väckte mig kvart över sex. Då hade det börjat blöda.

Vi ringde Hannas mamma som skulle skjutsa oss till Huddinge, och sen började jag av någon anledning att försöka tvätta bort blodet från lakanet. Jag sansade mig och stoppade in det i tvättmaskinen istället.

Vi funderade på om vi skulle ringa till sjukhuset först, men vi insåg att vi inte skulle hinna dit innan klockan åtta ändå, och då väntade de ju ändå på oss.

Vi kom in och Carin mötte oss redan i dörren till avdelningen. Vårt rum stod kvar precis som vi lämnat det. Carin frågade hur mycket det blödde och sa att läkaren skulle komma in när ronden var slut klockan nio.

Jag gick och hämtade varsin kopp inte allt för hemskt automatkaffe och sen var det bara att vänta.

Efter klockan nio fick Hanna den första laddningen piller som skulle starta förlossningen och en del smärtstillande. Vi fick förklarat att hon skulle få nya piller var tredje timme och då kändes det som att det skulle ta en evighet.

Min tidsuppfattning försvann ungefär där.

Hanna började få ont. Det krampade i livmodern. Det var inte alls så farligt först egentligen, men efter en liten stund gjorde det jätteont. Carin frågade om Hanna ville ha morfin, och eftersom det ändå inte fanns några levande barn som kunde ta skada så sa hon ja.

Istället för en spruta fick Hanna en nål i handen. Och när Carin gav morfinet tog det nästan direkt. Först fick hon lite, och sen lite till.

Plötsligt krampade det till ordentligt och Hanna sa att det kändes som att något kom ut, men det var falskt alarm. Bara några sekunder senare var det på riktigt. Jack, och i stort sett allt fostervatten kom ut.

Med lite hjälp från barnmorskan dröjde det inte länge innan Levi också kom ut.

Nu var det bara moderkakan kvar. Hanna fick lite sammandragningsförhöjande medel in i nålen i handen och inom några ögonblick lyckades hon krysta ut även den. Oerhört skönt att slippa nedsövning och skrapning.

Under hela den här tiden låg jag i en säng precis bredvid Hannas och höll hennes hand. Jag glömde andas, jag glömde tänka, jag glömde sorgen. Men jag kommer ihåg några klockslag:

9.22 fick Hanna tabletter

10.30 fick Hanna morfin

10.33 föddes Jack

11.00 föddes Levi

11.05 kom moderkakan ut

One Response to “Förlossningen”

  1. MOi

    Hjalmar o Hanna. Varför måste ni få vara med om detta? Men så fint att ni skriver av er era upplevelser. Det hjälper er att gå vidare. Och längre fram kommer ni att vara starkare människor. Var rädda om varandra. Älska varandra. Och sörj! Gråt. Prata. Ta emot all hjälp ni kan få. Var inte duktiga. Jag älskar er!

    Svara

Leave a Reply

Sidan är arkiverad, så kommentarsfältet är avstängt