Hanna skriver...
Två arbetsdagar har gått. Måndagen blev fin med en lång frukost med mina Söndags-kollegor. Jag grät lite mitt i där någonstans när jag berättade lite om allt som hänt, men mest var det skratt och känslan av att allt var som ”vanligt”. Skönt. I dag kom två kollegor från andra avdelningar fram och beklagade. Båda inledde med ”skönt att du är tillbaka”, sådana ord värmer. Lilla jag liksom. Och den ena av dem sa direkt ”vill du prata om det eller inte?”. Det gillar jag. Rakt på sak så blir det inte jobbigt för någon och jag får ta beslutet. Och ja, jag är okej med att prata om det nu. Jag börjar inte gråta varje gång längre.
På jobbet är det fullt race med tidigare lämningar inför julen. Julen ja. Min favorithögtid på året, jag blir som ett barn på julafton (hehe) och allt är så himla mysigt med ljus, paket, familj, mat. Hela december månad är liksom en enda lång mysfrossa. Men jag vet inte riktigt hur det blir den här julen. Jag har varit så mentalt inställd på att jag skulle sitta i mammas soffa, lika tjock som tomten, och ”klaga” över att tvillingarna sparkade så mycket. Den bilden kan jag inte få ur huvudet. Och den gör mig ledsen för så kommer det inte att bli.
Nej, i stället kommer jag att kunna springa en mil om jag vill. Inte få en enda bebissak i julklapp. Inte räkna ner dagarna till en stundande förlossning. Inte njuta av att föräldraledigheten redan har börjat eftersom de flesta blir sjukskrivna tidigare med tvillingar. Inte skruva ihop ett skötbord eller tvätta bebiskläder. Ingenting.
Hanna, så skönt det känns att det hänt saker och är annorlunda än för 20 år sedan. Jag känner glädje över att du har så fina kollegor som visar att de orkar lyssna om du vill prata. Själv hade jag ett stort behov av att prata om det som hänt men saknade kompisar/kollegor som ville lyssna. Kände mig ofta arg på dem, men har efteråt förstått att de helt enkelt inte visste vad de skulle säga. Mitt i all sorg kom jag och min man varandra närmare och fick en djupare relation. Jag tror att det är det som hänt er också och jag gläds mycket över er förlovning och era bröllopsplaner. Det ÄR roligt och underbart att gifta sig. Ni finns båda ofta i mina tankar. Kram till er och lycka till med bröllopsplaneringen. /Elisabeth
Tack Elisabeth! Ja, mina kollegor är verkligen fantastiska och det underlättar massor. Och ja, jag känner definitivt att jag och Hjalmar enbart har kommit närmre varandra efter det här. Det ska bli så roligt att få bli hans fru med allt vad det innebär! kram
Fint du skriver om allt Hanna. Vi får ses snart. Puss Ida
Tack Ida! Ja, kom och luncha någon dag! kram
Jag kan tänka mig att det är fruktansvärt svårt att föreställa sig till exempel julen som ogravid. Hela tiden gör man ju sådana uträkningar. ”När jag åker dit/gör det där är jag i vecka XX, undrar hur stor jag är då, hur allting känns” och så vidare.
Men bröllopsplaneringen kommer med all säkerhet vara lika rolig, spännande, svår, hysterisk och romantisk som den var för mig och Jens. Det är så himla, himla roligt att gifta sig! Ni kommer ha en fantastisk dag och det är superhäftigt att vara nåns fru, och ha en make. (Det sjuka i när man första gången hör sin man säga ”Det här är min fru” när man presenteras för någon!)
Har ni satt något datum? Och plats? Ska bli spännande att följa planeringen. Och jag ger gärna lite tips på vägen om ni vill ha! Puss från fru Montén <3
Precis så är det Cecilia, man lever hela tiden i ”framtiden” när man är gravid. Alla förväntningar.
Och ja, detta med bröllop! Så sjukt kul, men svårt och läskigt, men härligt och så många val! Jag tar tacksamt emot tips! Pjuh. puss&kram!