Hanna skriver...
Jag undrar hur pojkarna dog. Direkt efter operationen? Eller tog det flera timmar? Fick de syrebrist och kämpade? Fick de hjärtsvikt eller slutade hjärtat bara att slå? Jag undrar om de hann känna något? Jag undrar om det gjorde ont.
Hanna, det är nu du ska prata med någon. Ta emot den hjälp som du har rätt att få.
Hanna!
Du känner inte mig. Jag är en nära vän till Oi.
Har följt o läst om eran stora svåra sorg. Du / ni skriver så vackert o starkt. Vill bara säga som Oi. Ta emot den hjälp du kan få nu fina Hanna! Grubbla inte själv.
Kram/ Kicki
Hanna!
En droppe i havet men en viktig droppe var när jag åkte tillbaka till sjukhuset och fick träffa en läkare som i lugn och ro gick igenom journalen med mig. Jag ringde själv och bad om det flera månader efteråt när jag kände att jag höll på att bli tokig av alla de tankar som du nu tänker. Framförallt om våra pojkar hade lidit och haft ont. Jag fick inte alla svar men det viktigaste var att jag fick hjälp med skulden. JAG hade inte kunnat göra något för att rädda någon av pojkarna. Fortfarande känner jag många OM…. men det gör inte lika ont längre. Kvinnoklinikens kuratorer är också bra att prata med, så gör som de andra skrivit, ta emot den hjälp som du kan få. Som jag också skrivit tidigare, till mig får du ringa när som helst om du vill. Hjalmar har säkert telefonnummer. Kram till er båda. /Elisabeth
Gud jag har läst detta inlägg om och om igen. Det är sådana fruktansvärda frågeställningar, som du naturligtvis funderar på. Jag tror att oavsett vad som hände så hade de varandra. De vek inte från varandras sida, ingen av dem var ensam. Ett 20 veckor långt brödraskap är nog så starkt som ett flera år gammalt.
Jag hoppas, som tidigare kommentatorer, att du och Hjalmar får den hjälp ni behöver, att ni får svar på alla frågor som surrar envist omkring. Kram