Hanna skriver...
Det blev en fin helg till slut. Fredagen började väl inte direkt bra, trots att det var en ledig dag, eftersom jag inte kunde sluta gråta. Det var som om allt hade byggts upp, samlats i kroppen och var tvunget att komma ut. NU! Ångest, besvikelse, ilska, sorg. Allt. Så jag grät när jag somnade natten innan, jag grät när jag gick upp, när jag gjorde frukost, när jag till slut gav mig ut och sprang för att jag kände att ”om jag inte får röra på mig nu så exploderar jag!”. Så jag grät i fem kilometer. Jag grät när jag stannade till vid utegymmet och körde lite övningar. En främmande kille som också tränade samtidigt såg bekymrad ut och frågade hur det egentligen var med mig. Jag svarade bara att det var okej. Vad ska man säga?
Men efter träningen släppte det. Och lugnet la sig i kroppen och i huvudet. Resten av dagen blev en trevlig social-frossa och jag träffade både Anna (som ska ha barn vilken dag som helst, spännande!) och senare på kvällen var jag på middag med Monica och Johanna. Det var precis vad jag behövde. Vänner. Skratta lite. Och prata om allt möjligt. Resten av helgen umgicks jag och Hjalmar på ett sånt där skönt sätt, där vi bara gjorde ingenting, och det var fantastiskt.
Måndag nu igen. De bra nyheterna är att jag tror att jag äntligen (!) har slutat blöda. Varsågod för info. De dåliga nyheterna är att Hjalmar kontaktade vår kurator för att höra exakt var barnen ligger om vi vill åka dit och tända ett ljus och även var våra bilder som sjukhusfotografen tog har tagit vägen? Ja ni, det visar sig att kuratorn kom ihåg fel vad vi sa den där dagen när de föddes (att vi ville att de skulle kremeras och begravas i minneslunden vid sjukhuset) och hon har gått runt och väntat på att vi ska höra av oss för att berätta hur vi vill att de ska begravas. Pojkarna ligger alltså fortfarande kvar i sin lilla kista. På sjukhuset. I ett jävla kylskåp.
Jag orkar inte ens bli förbannad. Jag blir bara…trött.
Men…?!