Nu har det gått drygt ett och ett halvt år sedan oktober 2013 när vi sa hej då till våra barn som inte fick bli.

I dag är vi föräldrar till en fantastiskt fin liten pojke som precis fyllde tre månader. Han heter Jack. Helt enkelt för att det fortfarande är ett av de två finaste namnen vi vet. Efterlängtade barn – dig ska jag älska resten av mitt liv!

Det är ju ingen idé att vara arg på världen för det är inte världens fel. Det bara blev.

Och när jag tänker på att ni skulle ha varit hos oss NU så känns det på samma gång så overkligt, sorgligt, orättvist och så jäkla… ja, jag vet inte…men jag är så arg. Jag är så arg på världen. På det mesta i den och på de flesta runt omkring mig. Allt irriterar mig och det mesta känns meningslöst. Och att tro att det finns något som kallas rättvisa i livet är bara så otroligt naivt. HA!

Jag tänker väldigt ofta på den här bloggen, men vet inte vad jag ska skriva längre. För nu handlar det om framtiden. Vad som kommer härnäst. Och där finns inga svar. Inget facit. Den där förbannade ovissheten igen och hur den tär på oss. Och jag känner mig rätt dum. Och otroligt naiv. När jag skulle föda er så tröstade jag mig med att vi kunde försöka igen snart. Inbillade mig att jag skulle vara gravid igen inom tre månader eftersom det gick så lätt första gången. HA! Så sjukt naiv.

Men det kanske var bra att jag trodde det då, för hade jag vetat att de följande månaderna skulle vara en ständig berg-och dalbana mellan hopp och förtvivlan så hade jag kanske inte orkat. För jag har verkligen insett nu att det här med att få barn kan ta tid. Lång tid. Jag kommer inte bli gravid snabbt för kroppen lever sitt eget liv helt plötsligt med ägglossningssmärtor utan ägglossning, överhoppad eller väldigt sen mens utan att vara gravid (jaha, kan det vara så?!) och ständigt denna BESVIKELSE och känslan av att vara GALEN eftersom jag samtidigt får en massa graviditets-symptom. Och HUR kan jag fortfarande producera bröstmjölk?! Detta dagliga hån. HA!

Så nu tar vi en paus. För jag orkar inte mer just nu. Så förvänta er inget lyckligt slut och nån jävla bild på ett positivt graviditetstest den närmsta tiden. Jag ger upp. Måste hitta tillbaka. Måste bli glad igen – eller i alla fall inte så arg. Måste få KÄNNA att jag bara är mig själv. Måste få VETA att jag inte är galen. Måste få VETA att jag inte offrar något i onödan för att jag KANSKE är gravid. Måste få slippa BESVIKELSEN. Vill inte leva ett liv som styrs utifrån tvåveckors-perioder (ni som någon gång försökt bli gravida fattar vad jag menar).

För just nu känns det som att jag tillhör skaran av ofrivilligt barnlösa, även om de par som hållit på i fler år förmodligen tycker att det är ett hån. Men tiden bara rinner i väg. Maler på. Glider mig ur händerna. Jag fyller snart 31, är inte gravid, och vill gärna ha fler än ett barn. HA! Som att barn är något man skaffar när man vill. Så naiv.

Nej, det funkar inte så för alla, även om man inte tror att det ska hända en själv. Om det är något jag tvingats till av allt det här så är det ödmjukhet. Och vetskapen om att det inte finns något som heter rättvisa.

Det är mycket som tar emot nu, så här drygt två månader efter förlossningen. Julen mest. Alla ska vara så jävla glada och tindra med ögonen hela tiden. Nej, jag är inte där. Inte i år. Inte helt. Fick nått halvt psykbryt på första advent som slutade i flera timmars gråtande. Andra advent gick dock bättre. Jag hoppas jag kan njuta av resten av julen ändå. Det är ju som det är. Jag kan inte ändra på något. Hur mycket jag än vill.

Men just nu vill jag mest snabbspola tiden. Nått år eller två framåt. Jag hoppas verkligen att vi då har fått vårt första levande barn att fira jul med.

Senaste dagarna har jag börjat att tänka mer och mer på vad som faktiskt har hänt och för första gången känns det faktist verkligt. Det var verkligen på riktigt. Det var verkligen vi som var på det där ultraljudet. Det var verkligen vi som låg där och tog farväl av våra döda barn.

Det kunde ha varit vi, men det var en bekant som fick lägga upp en bild på Facebook, inte vi. Och det känns inte bara okej, jag blev genuint glad av att se att det faktiskt kan gå bra.

Men det känns inte aktuellt just nu. Och bloggen ger ju inte er hela bilden. Det blir oftast att jag skriver här just när det känns väldigt jobbigt. Jag är glad också, för det mesta faktiskt. Jag funkar fint med tanke på det som hänt. Vi funkar fint. Jag gillar mitt liv. Jag går till jobbet och det är kul. Jag uppskattar saker. Jag är inte inne i en depression, eller på väg dit.

Det jag däremot vet redan nu är att när jag blir gravid nästa gång så kommer jag gå till en psykolog så mycket jag bara hinner och får. För det kommer förmodligen att vara en helt annan typ av påfrestning. Att inte veta. Att inte kunna kontrollera hur det ska sluta. I dag så vet jag att det värsta redan har hänt Levi och Jack. Det kan inte bli värre. Det är ingen ovisshet. Det är något vi kan bearbeta. Det är en annan typ av känslor.

Men efter träningen släppte det. Och lugnet la sig i kroppen och i huvudet. Resten av dagen blev en trevlig social-frossa och jag träffade både Anna (som ska ha barn vilken dag som helst, spännande!) och senare på kvällen var jag på middag med Monica och Johanna. Det var precis vad jag behövde. Vänner. Skratta lite. Och prata om allt möjligt. Resten av helgen umgicks jag och Hjalmar på ett sånt där skönt sätt, där vi bara gjorde ingenting, och det var fantastiskt.

Måndag nu igen. De bra nyheterna är att jag tror att jag äntligen (!) har slutat blöda. Varsågod för info. De dåliga nyheterna är att Hjalmar kontaktade vår kurator för att höra exakt var barnen ligger om vi vill åka dit och tända ett ljus och även var våra bilder som sjukhusfotografen tog har tagit vägen? Ja ni, det visar sig att kuratorn kom ihåg fel vad vi sa den där dagen när de föddes (att vi ville att de skulle kremeras och begravas i minneslunden vid sjukhuset) och hon har gått runt och väntat på att vi ska höra av oss för att berätta hur vi vill att de ska begravas. Pojkarna ligger alltså fortfarande kvar i sin lilla kista. På sjukhuset. I ett jävla kylskåp.

Jag orkar inte ens bli förbannad. Jag blir bara…trött.

Som om det kommer att kännas bättre då, som om inte problemet skulle följa med…

Nej, det skulle inte förändra någonting. Jag vet det. Och det kanske är därför jag just nu har känslan av att ingenting spelar någon roll? En slags ”äh”-attityd. En lätt destruktivitet. Som om jag vill vara 20 år igen och inte ha något ansvar eller bry mig om framtiden. Som om jag fått en andra ”chans” att vara ung och oansvarig nu när jag inte fick bli mamma?

Så jag känner för att supa mig riktigt full, dansa på någon klubb till det blir morgon, och sen gå hem och sova bort hela dagen. Jag känner för att köpa något riktigt dyrt och onödigt. Jag känner för att göra något galet som kontrollerade och ordningsamma jag aldrig skulle göra.

Jag har också fått tillbaka suget efter allt som är mindre bra. Med full kraft. Jag längtar efter rödvin hela tiden och vill bara äta godis, socker och annat skit som inte är bra för kroppen. Jag dricker sådana kopiösa mängder kaffe dagligen att det är löjligt – och ändå vill jag bara ha mer. Och jag orkar inte ens bry mig om att det garanterat kommer resultera i magkatarr snart. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag vill bara fly.