Jag är så jävla stolt över min kropp! De senaste 6 månaderna har den blivit gravid, hållit nere all mat trots intensivt illamående, burit två barn i fem månader (varav de sista veckorna var ett fysiskt och psykiskt helvete), genomgått en förlossning och nu sprungit tre kilometer utan problem trots att jag inte tränat på ett halvår, känner mig sjukt svag och har kondition som en 90-åring. Jag är fan stark! Och imponerad. På måndag är det pilates igen, grymt bra stärkande träning på rätt ställen. Vågar ju inte träna hur som helst eftersom magmusklerna inte växt ihop ännu.
Lördag i dag, första helgen efter arbetsveckan. Vi tar det lugnt. I går åt vi räkor, goda ostar, diverse plock och drack champagne (försenat ”nu tar vi på oss ringarna”-firande). Kvällen blir en liknande matfrossa, Hjalmar håller på att göra älgstek. Mat som terapi ni vet.
Två arbetsdagar har gått. Måndagen blev fin med en lång frukost med mina Söndags-kollegor. Jag grät lite mitt i där någonstans när jag berättade lite om allt som hänt, men mest var det skratt och känslan av att allt var som ”vanligt”. Skönt. I dag kom två kollegor från andra avdelningar fram och beklagade. Båda inledde med ”skönt att du är tillbaka”, sådana ord värmer. Lilla jag liksom. Och den ena av dem sa direkt ”vill du prata om det eller inte?”. Det gillar jag. Rakt på sak så blir det inte jobbigt för någon och jag får ta beslutet. Och ja, jag är okej med att prata om det nu. Jag börjar inte gråta varje gång längre.
På jobbet är det fullt race med tidigare lämningar inför julen. Julen ja. Min favorithögtid på året, jag blir som ett barn på julafton (hehe) och allt är så himla mysigt med ljus, paket, familj, mat. Hela december månad är liksom en enda lång mysfrossa. Men jag vet inte riktigt hur det blir den här julen. Jag har varit så mentalt inställd på att jag skulle sitta i mammas soffa, lika tjock som tomten, och ”klaga” över att tvillingarna sparkade så mycket. Den bilden kan jag inte få ur huvudet. Och den gör mig ledsen för så kommer det inte att bli.
Nej, i stället kommer jag att kunna springa en mil om jag vill. Inte få en enda bebissak i julklapp. Inte räkna ner dagarna till en stundande förlossning. Inte njuta av att föräldraledigheten redan har börjat eftersom de flesta blir sjukskrivna tidigare med tvillingar. Inte skruva ihop ett skötbord eller tvätta bebiskläder. Ingenting.
Såret efter operationen har fortfarande inte läkt ihop. De limmade ihop kanterna och det vette fan om det funkar så bra. Eller uppenbarligen funkar det inte eftersom jag har ett ”hål” i magen. Hade nog föredragit några stygn ändå. Blir ju nojig att jag ska riva upp det ännu mer på något sätt. Jaja, tids nog blir det ett ärr. Ett ärr som alltid kommer att påminna om det som inte blev.
Känslan annars just nu är… ödmjuk. Ödmjuk inför livet. Både tacksam och skitförbannad i ett. Om det är något jag funderat mycket på den här veckan så är det att mitt behov av att planera och kontrollera saker känns helt bortblåst och en ”saker blir som de blir”-attityd har infunnit sig. Någon slags positiv resignation, även om det i sig är en motsägelse. Men jag ska passa på att njuta av det här avslappnade tillståndet för det kommer med största sannolikhet inte att pågå hela livet om jag känner mig själv rätt.
Annars pratar vi en hel del bröllop här hemma så klart. Vi får ringarna nästa vecka. Ett ”livet måste gå vidare”-ämne som gör oss glada. En livboj.
Jag har börjat sova dåligt igen. Vaknar flera gånger mitt i natten, drömmer sjuka mardrömmar, är spänd i hela kroppen. Känner mig dödstrött. Och denna ständiga obehagskänsla. Det är som att kroppen försöker signalera att jag har glömt något viktigt, typ mina barn i en kista på sjukhuset?
På måndag börjar vi jobba igen. Ska bli skönt med rutiner. Och att tänka på något annat. Jag älskar mitt jobb och dessutom har jag världens bästa kollegor. Min chef har ordnat med frukost hemma hos sig på måndag tillsammans med hela redaktionen. En mjukstart. Det blir fint.
Nu ska jag ta en promenad på Djurgården med min vän Johanna och hennes lilla dotter Manda. Frisk luft och klokt sällskap.
Egentligen friade jag redan när vi inte visste om våra tvillingar skulle överleva eller inte. Vi satt och grät, kramades, pratade och det var en väldigt kärleksfull stund. Jag frågade om Hjalmar ville bli min man och han sa ja! Vi bestämde dock att vår treårsdag (i går) skulle vara den officiella dagen. Hjalmar gick runt hela dagen och undrade hur man ”egentligen gjorde”. Skulle vi bara vara förlovade nu? Skulle man säga något till varandra? Jag skrattade mest för jag hade ju köpt ringar. Haha. Inte riktiga förstås, utan två likadana billiga, bara för att ha något att sätta på hans finger. Det blev väldigt roligt, och känns väldigt vi.
Och naturligtvis har vi pratat om att gifta oss tidigare också. Lekt med tanken. Det kommer inte som en blixt från klar himmel, vi är ett modernt par (hallå, JAG friade!). Men det har nog mest varit jag som inte har tyckt att det har varit så viktigt att vara gift. Jag har aldrig haft en prinsessdröm om det perfekta bröllopet där jag är jordens medelpunkt.
Men efter allt som har hänt så känns det plötsligt väldigt viktigt att få vara Hjalmars fru. Jag tror jag har fattat grejen. Hur jävla vackert det är att lova någon att man ska ta hand om varandra livet ut. Att finnas där när livet leker, men också när allt går åt helvete. Och att man tillsammans tar sig igenom det.
I helgen var vi i Skellefteå. Det var precis som vi hade tänkt, avkopplande.
Vi flög upp i onsdags kväll och blev hämtade på flygplatsen. Vi drack te och pratade rätt länge innan vi gick och la oss. Jag tror att mamma och pappa kände sig lugnare för första natten på en vecka.
Dagen efter hälsade Stefan på och på eftermiddagen gick vi på solpromenad . På kvällen gick jag på hockey med Håkan. Skellefteå vann med 5-0. Det var väldigt skönt att bara göra något annat en stund, men samtidigt väldigt jobbigt att lämna Hanna ensam i några timmar. Nu var hon ju i och för sig inte ensam, utan tillsammans med mina föräldrar, men efter två veckor utan att lämna varandras sida över huvud taget så kändes det konstigt.
Sen blev det fredag och efter en liten tur till akuten kokade jag en chili. Matterapi igen. Vi hade bestämt att vi skulle bjuda in lite kompisar på middag den fredagen redan när vi köpte flygbiljetterna. De skulle ju få se på magen. Vi ville dock gärna umgås ändå, så Håkan och Ellenor med sitt lilla barn Hugo kom förbi på eftermiddagen och lagom till att chilin kokat klart kom även Anders. Det blev en väldigt trevlig kväll och det gjorde inget att Hugo ritade med en penna på stereon.
På lördagen åkte vi ut till Ursviken och bakade bröd och pizza i bagarstugan. Även det var planerat sedan länge. Det kändes skönt att faktiskt göra något istället för att bara sitta i en soffa som det lätt annars kan bli på lördagar. Lördagskvällen blev en lugn hemmakväll med lammkotletter och vin.
På söndagen åkte vi hem med 25 kilo nöt- och älgkött och 6 kilo lingon i resväskan. En tredjedel av det ligger nu i vår frys medan mina systrar fick resten.
Även om det var skönt för mig att träffa mamma och pappa tror jag att det var ännu viktigare för dem att få träffa mig och Hanna. Vi har ju varit i det här hela tiden, medan de bara fått se det utifrån, på avstånd.
Tack för en fantastiskt skön helg mamma och pappa. Och tack som fan för kött och lingon!
Ni är många som läser, många är våra gemensamma vänner eller familj, medan några bara känner antingen mig eller Hjalmar. Men många försöker ändå på olika sätt att hjälpa oss båda på det sätt de kan. Det är så himla fint. En kompis till Hjalmar som driver en pilatesstudio på Östermalm hörde av sig och ville hjälpa mig att ”få ihop” kroppen efter graviditeten om jag ville. Gratis.
Så i dag träffade jag Elin som hade en PT-timme med mig och efter det fick jag en halvtimmes massage av naprapaten Hanna som också jobbar på Physique Factory. Så himla underbart alltihop och jag blir tårögd bara jag tänker på det. Är så tacksam för fina människor. Och duktiga! Elin är sjukt proffsig och motionerade mina magmuskler (jo de finns där på sidorna!), bäckenet och ryggen på bästa sätt. Och Hanna masserade en spänd kropp mjuk igen. Jag ska dit i morgon också.
I morgon ja. I morgon är det även min och Hjalmars treårsdag. Jag ska försöka ”ta en paus” i alla de jobbiga berg-och dalbanakänslorna och verkligen fira och vara glad för oss två.
”Jag saknar din mage”, sa Hjalmar när vi duschade nyss. Jag med. Jag saknar att klappa på den och prata med den i smyg när ingen såg. Jag saknar att känna sparkar. Jag saknar att få fantisera om vilka som egentligen gömde sig där inne. Jag saknar att känna mig lite speciell och utvald, att JAG skulle få bli mamma i februari.
De fysiska efterverkningarna fortsätter. I natt trodde jag på riktigt att jag skulle gå av på mitten, så ont hade jag. Kraftiga ”sammandragningar” och bara Alvedon till hjälp. De hjälper ju inte ett skit. Varför får man inte med sig bra smärtstillande från sjukhuset?
Nåja, skit samma. Det fysiska är egentligen helt oviktigt och övergående. För när det gäller huvudet så känns allt just nu väldigt … overkligt. Jag vet inte om det är någon typ av förnekelsefas? Eller för att vi inte är hemma? För att den värsta chocken har lagt sig? För att vi har fått älta om och om igen, både med varandra och med andra? Eller för att jag har accepterat?
När jag tänker på att jag för bara drygt en vecka sedan (!!) burit två barn i magen, under fem månader, så känns det som om någon hittar på. Som om jag har tittat på en film med ett hemskt olyckligt slut. Som om det inte var vi som egentligen drabbades. OCH JAG VAR DÄR!
Men just i dag känns det som att allt som hänt skedde för … säg ett år sedan. Hur kan det bli så? Det är ju helt sjukt. Är overklighetskänslan ett skydd? Är det hjärnans sätt att lura mig att inte bara lägga mig ner och dö?
Hanna och Hjalmar
En blogg av Hanna och Hjalmar, som väntade enäggstvillingar. Levi och Jack drabbades av TTS och dog i magen i vecka 20.
Senaste kommentarer