Hanna skriver...
Kom precis hem efter en tripp till akuten. Efter det tredje svimningsanfallet i dag – och utan att gå in på för mycket detaljer: a bloody mess – så tyckte jag att vi skulle åka dit. Men allt är heeeeeeelt noooormaaaaaaaaalt. Det ska tydligen vara så och kan pågå i veckor. Och alla prover såg bra ut, jag kommer inte förblöda.
Okej, då är det soffläge med benen högt som gäller resten av helgen då. Och en jävla massa alvedon.
Hanna skriver...
Skellefteå visar sig från sin vackra sida, i dag har det varit strålande sol och 10 grader. En fantastisk höstdag. Jag och Hjalmar tog en långpromenad vid älven, över två broar. Satt på en bänk i solen och filosoferade. Höll handen. I dag är en lite bättre dag.
Hanna skriver...
I dag är allt … grått. Vädret. Humöret. Framtiden. En känsla av meningslöshet. Inget känns riktigt roligt. Vi skulle ju starta ett nytt liv. Bli en familj. Att nu gå tillbaka till sitt ”gamla” liv känns bara … passé. Jag hade liksom tagit farväl av det och såg fram emot allt det nya.
Och jag vet hur det kommer att kännas ett tag framöver. Jag kommer träffa människor på dagarna och skratta, men gråta på kvällen. Jag kommer gå tillbaka till jobbet så småningom och allt kommer att kännas som vanligt – men ändå inte. Jag kommer gå på någon fest och le och skåla men känna mig tom inuti. Jag kommer göra alla de där små och stora sakerna, som i vanliga fall gör mig glad, men ibland inte känna någonting.
Ska försöka ta tag i mig själv nu och packa inför Skellefteå-resan. Det ska bli skönt att träffa Hjalmars föräldrar och få ett miljöombyte. Andas annan luft.
Hanna skriver...
Något som slagit mig under hela den här graviditeten, när jag suttit i väntrum och tittat på andra par, när jag läst bloggar och forum där kvinnor i kris skriver om frustrationen och sorgen över att deras partner är så frånvarande, är hur jävla lycklig jag är över att ha hittat just Hjalmar. Att det är han som är (ska bli?) pappa till mina barn. För han har hållit min hand hela jävla tiden. Han har aldrig smitit. Han har aldrig varit oengagerad. Han har gråtit tillsammans med mig, han har pratat i timmar. Han tar hand om mig och han bryr sig.
Jag vill inte låta som en manshatare, herregud det finns så många fantastiska män, men jag har definitivt en del dåliga erfarenheter i bagaget. Men jag har aldrig under hela den här resan tänkt tanken att det här kommer bli slutet för oss två som ett par. Jag har inte en enda gång upplevt frustration eller sorg över att känna mig ensam eller lämnad i allt det jobbiga. Jag vet att han skulle ha bytt med mig och delat allt det fysiskt jobbiga om han hade kunnat. För det mentala har vi delat hela tiden.
Hanna skriver...
När barnmorskan Carin rullade in barnsängen med Jack och Levi så grät jag. Absolut. De var så fina, så små och försvarslösa. De förkroppsligade allt som inte blev. Men jag minns att jag satt de första fem minuterna och undrade varför jag inte kände några moderskänslor, var var den överväldigande kärleken som alla pratar om? Varför grät jag inte mer och högre? Varför skrek jag inte om hur orättvist allt var? Och jag skämdes. Var jag egentligen inte ledsen?
Så jag tror jag måste skriva om skammen. Och skulden. Jag har ingen aning om hur jag ska bete mig framöver. Jag har aldrig varit med om det här. Och jag undrar ibland vad omgivningen har för förväntningar på mig. Borde jag aldrig dragit upp persiennerna? Borde jag legat kvar i fosterställning och gråtit konstant? Borde jag hata livet och vara arg? Borde jag bryta ihop när jag ser en barnvagn? Är det okej att skratta ibland? För nu skäms jag när jag gör det. Är det okej att känna lite, lite glädje emellanåt? För just nu känns det fel.
I går drack jag ett glas rödvin, för första gången på fem månader, till Hjalmars kalkongryta. Och herregud, jag hade inte ens tänkt skriva det här för att jag skäms så mycket över att det faktiskt smakade gott. Jag hade på något vis önskat att jag skulle ha tyckt att det var äckligt och vidrigt. För nu känns det som att jag njöt av att våra barn är döda så att jag kan dricka alkohol igen. Som om jag inte är ledsen egentligen. Skuld. Skam.
Men jag är ledsen. Jag är väldigt, väldigt ledsen och med täta mellanrum så slår sorgen till som ett knytnävsslag i magen. Men ingenting blir bättre av att gå in i en depression, jag vet, jag har varit där. Så jag försöker förlåta mig själv om jag skrattar åt något. Jag försöker trycka undan skammen och skulden. Så gott det går.
Hjalmar skriver...
I går drog vi upp persiennerna. Och även om vi fortfarande är ledsna, så känns livet trots allt lite lättare. All oro är borta, den värsta chocken har lagt sig. All värme från vänner som hört av sig stannar kvar i kroppen.
Många berättar för oss att vi är så starka som klarar av att skriva om vår sorg, men för mig känns det som en nödvändighet för att ens klara av att leva. Det kanske är egoistiskt, men jag behöver berätta för andra. Och jag känner ett oerhört stöd i alla som nu berättar för oss vad de har varit med om. Jag hade ingen aning om att så många i min bekantskapskrets varit med om liknande saker. Tack för att ni berättar för oss.
I morgon åker vi upp till Skellefteå. Flygbiljetterna bokade vi för länge sedan. Vi skulle upp och visa magen för mamma och pappa, och för vännerna som är kvar där. Nu känns det viktigt att åka upp och faktiskt få träffa familjen och vännerna.
Trots att det inte finns någon mage kvar att känna på.
Hanna skriver...
Många säger att vi är unga och friska och att vi kommer att kunna få fler barn. Jag vet att det är i all välmening, och jag hoppas de har rätt, men man kan inte ersätta ett barn med ett annat. Nej, vi hann inte lära känna dem, vi hann inte upptäcka deras personligheter och egenheter, men i mina tankar hade jag redan föreställt mig dagen då de föddes. Det första året tillsammans. Dagen när de skulle börja förskolan och sen skolan. Dagen då de kom hem med sin första kärlek och dagen när de fått sitt hjärta krossat för första gången. Dagen de tog studenten. Dagen de flyttade hemifrån.
Jag försöker trösta mig med att det inte var något fel på mig eller Hjalmar som ledde till det här. Och vi behövde inte kämpa med att bli gravida. För det är jag evigt tacksam. Förutsättningarna är goda för att vi ska kunna bli en familj så småningom. Frågan är snarar hur jag ska våga försöka igen. Inte nog med att det kommer vara nio månaders ångest över att något kan gå fel, utan om något verkligen går fel nästa gång så är jag rädd för att jag kommer att ge upp.
Hanna skriver...
Vi fick lite energi i dag. Klev upp i hyfsad tid och drog upp alla persienner, de har varit nerdragna den senaste veckan. Vi packade ihop den stora uppblåsbara extrasängen som fungerat som kramas/gråta/prata/titta på serier-säng i vardagsrummet. Vi satte till och med på en tvättmaskin och diskade upp all disk som låg i diskhon. Hjalmars syster Evelina kom förbi på en kopp kaffe och det är fint att känna att man mår bra av andra människor. Vi visade henne bilderna vi tagit på pojkarna och det kändes bra.
Framåt eftermiddagen tog vi en promenad till Mariatorget och Hjalmars andra syster Amanda som ska hjälpa oss att kopiera läkarintygen för sjukskrivningen som sträcker sig två veckor framåt. Det var helt surrealistiskt att vara ute bland folk. Det enda vi har sett de senaste elva dagarna är väggarna i vår lägenhet och väggarna i sjukhusrummet. Det kändes som att jag har varit bortkopplad från världen i flera månader. Och återigen så kan jag inte sluta förundras över hur allt bara pågår. När vi handlade på Ica och jag betalade så tittade jag på kassörskan och tänkte ”hon skulle bara veta att jag födde våra döda barn för tre dagar sen”.
Det jag egentligen ville säga med det här inlägget var att… i dag har jag insett att det kommer komma bättre dagar och bättre stunder. Det kommer inte att vara ett konstant mörker. Det kommer gå upp och ner, och det är okej att det får vara så.
Hanna skriver...
Jag undrar om det syns på mig? Tycker själv att det känns som att jag åldrats tio år på bara några få dagar när jag tittar mig i spegeln. Om man bortser från de mörka ringarna under ögonen och den likbleka hyn så är det något med ögonen. Något i blicken.
Och kroppen. Jag har blivit så smal. Magen är så liten, det har gått så fort. Brösten är snart tillbaka till sin ursprungliga storlek. Jag behöver inte gå upp och kissa på natten längre. Jag är inte törstig, nyss drack jag flera liter om dagen. Hungerkänslorna har lagt sig. Det känns som att kroppen försöker låtsas som om ingenting har hänt i en allt för rask takt och det gör mig arg. Samtidigt som jag förundras över hur fantastiskt det egentligen är att den anpassar sig så fort.
Jag kan ha mina vanliga byxor igen, plockade upp dem från källaren i går eftersom bara tanken på att ta på sig ett par mammabyxor får det att vrida sig i magen på mig. Som jag har förstått det verkar det vara en seger när man kommer i sina vanliga byxor igen efter en graviditet. För mig känns det bara som ett hån.
Hanna skriver...
Jag vill inte bli bitter. Jag vill inte vara arg. Så jag undviker sociala medier just nu. Naturligtvis vet jag att världen inte cirkulerar kring oss, men när något hemskt händer så förstår man inte hur allt utanför ens egen lilla bubbla bara kan rulla på som vanligt. Jag vill liksom skrika till allt på Facebook, Twitter och Instagram att ”vem fan bryr sig om din jävla hamburgermiddag, din nya tröja eller dina triviala jävla i-landsproblem: VÅRA BARN HAR DÖTT!”.
Men jag vet att det är orättvist av mig. Det är klart att livet runt omkring oss pågår som vanligt och går vidare. Och det kommer det att göra för oss också på något sätt. Så småningom.
Senaste kommentarer