Hjalmar skriver...

På torsdagskvällen tog vi varsin sömntablett som vi fått med oss hem från sjukhuset. Jag brukar aldrig ha problem att sova, men ibland tar det väldigt lång tid innan jag somnar, så jag tänkte att det var lika bra. Jag har ingen aning om hur bra den fungerade, men jag somnade rätt snabbt och sov djupt fram till det att Hanna väckte mig kvart över sex. Då hade det börjat blöda.

Vi ringde Hannas mamma som skulle skjutsa oss till Huddinge, och sen började jag av någon anledning att försöka tvätta bort blodet från lakanet. Jag sansade mig och stoppade in det i tvättmaskinen istället.

Vi funderade på om vi skulle ringa till sjukhuset först, men vi insåg att vi inte skulle hinna dit innan klockan åtta ändå, och då väntade de ju ändå på oss.

Vi kom in och Carin mötte oss redan i dörren till avdelningen. Vårt rum stod kvar precis som vi lämnat det. Carin frågade hur mycket det blödde och sa att läkaren skulle komma in när ronden var slut klockan nio.

Jag gick och hämtade varsin kopp inte allt för hemskt automatkaffe och sen var det bara att vänta.

Efter klockan nio fick Hanna den första laddningen piller som skulle starta förlossningen och en del smärtstillande. Vi fick förklarat att hon skulle få nya piller var tredje timme och då kändes det som att det skulle ta en evighet.

Min tidsuppfattning försvann ungefär där.

Hanna började få ont. Det krampade i livmodern. Det var inte alls så farligt först egentligen, men efter en liten stund gjorde det jätteont. Carin frågade om Hanna ville ha morfin, och eftersom det ändå inte fanns några levande barn som kunde ta skada så sa hon ja.

Istället för en spruta fick Hanna en nål i handen. Och när Carin gav morfinet tog det nästan direkt. Först fick hon lite, och sen lite till.

Plötsligt krampade det till ordentligt och Hanna sa att det kändes som att något kom ut, men det var falskt alarm. Bara några sekunder senare var det på riktigt. Jack, och i stort sett allt fostervatten kom ut.

Med lite hjälp från barnmorskan dröjde det inte länge innan Levi också kom ut.

Nu var det bara moderkakan kvar. Hanna fick lite sammandragningsförhöjande medel in i nålen i handen och inom några ögonblick lyckades hon krysta ut även den. Oerhört skönt att slippa nedsövning och skrapning.

Under hela den här tiden låg jag i en säng precis bredvid Hannas och höll hennes hand. Jag glömde andas, jag glömde tänka, jag glömde sorgen. Men jag kommer ihåg några klockslag:

9.22 fick Hanna tabletter

10.30 fick Hanna morfin

10.33 föddes Jack

11.00 föddes Levi

11.05 kom moderkakan ut

Hjalmar skriver...

Nu är vi hemma.

Jag gissar att vi kommer att skriva mer om dagen när vi har landat lite.

Hjalmar skriver...

Efter omständigheterna har allt gått bra och Hanna mår bra.

Vi fick ett fint farväl av Jack och Levi.

Hanna skriver...

I går tog jag och Hjalmar varsin sömntablett för första gången i våra liv. Vi fick med dem från sjukhuset.

Jag vaknade dock redan vid 6 av att sängen var nerblodad. Så nu åker vi in.

Hjalmar skriver...

Jag skriver ner det här för att jag inte vill glömma, och för att andra ska få veta.

Jag vaknade rätt tidigt av att jag frös. Hanna var redan vaken och hade varit vaken i flera timmar. Vi var nervösa, men fortfarande hoppfulla medan vi åt frukost i patientmatsalen. Nu kan jag inte minnas alls vad vi sa till varandra.

Vi fick veta att vi skulle få träffa Sverker Ek klockan kvart över nio, så när klockan närmade sig åkte vi upp till plan sju och satte oss i väntrummet. Det var fullt av andra par. Vissa som verkade glada, andra som var nervösa och rädda. Vissa män som inte verkade det minsta intresserade av deras partners graviditet.

Namn efter namn ropades upp, och när det till slut var vår tur bad Sverker om ursäkt för att han var en sån tidsoptimist.

Han pratade lite om vad vi kunde förvänta oss och att ultraljudet skulle visa att vi hade två levande barn, ett levande barn eller inget levande barn. Vi kunde ju statistiken. 80% att ena barnet skulle leva. 50% att båda skulle klara sig.

20% att båda skulle vara döda.

Vi hann båda se att Levis hjärta inte slog innan Sverker snabbt letade upp Jacks hjärta. Det slog inte heller.

Man kunde verkligen höra besvikelsen i Sverkers ”nej”, och även om både jag och Hanna bröt ihop gick det så klart inte att ta in helt. Jag tror fortfarande att jag inte tagit in allt.

Vi pratade lite efteråt. Sverker sa att han hade varit helt säker att båda skulle klara sig. Det hade varit ett så enkelt fall med så goda förutsättningar.

Vi gick ner till vårt rum igen. Sverker hade redan pratat med Carin, vår fantastiska barnmorska. Hon ordnade så vi skulle få prata med en kurator och informerade lite om hur vi skulle fortsätta, sen lät hon oss bara vara med varandra så länge vi ville.

Jag ringde min familj. Fyra fruktansvärt jobbiga samtal. Jag lyckades samla mig innan jag ringde, men i takt med att signalerna gick fram ökade gråten. Och när mamma till slut svarade gick det inte att prata. Hon förstod ändå. Samma med pappa, samma med Evelina, samma med Amanda.

Efter våra samtal pratade vi med Carin igen som ordnade så vi fick prata med läkaren som ska ha hand om förlossningen. Den jävla förlossningen. Den sker på fredag. Förhoppningsvis kommer moderkakan ut på en gång, annars blir det nedsövning och skrapning.

Sen kom mina systrar, Hannas syster och Hannas mamma. Gråtkalas, som så småningom övergick i samtal och även lite skratt. Sorg är märkligt.

Vi fick prata med en kurator som berättade att om vi inte väljer att göra något annat kommer barnen att kremeras och askan spridas i en minneslund vid sjukhuset. Det känns bra att de hamnar någonstans, och det känns bra att vi inte själva behöver välja någon plats. Hon pratade även om hur det kan kännas skönt att titta på barnen efter förlossningen och att vi gärna får fotografera. Det kommer även en sjukhusfotograf som tar fina svartvita bilder som vi sen kan få.

Efter samtalet med kuratorn hade vi bestämt att vi ville starta förlossningen så snabbt som möjligt. Hanna fick en tablett som ska påbörja allt.

Sen fick vi åka hem.

På fredag sker sista steget. Och sen är det bara tomheten kvar.

Hanna skriver...

Jag har varit praktisk. Plockat ner ultraljudsbilderna och papperen från barnmorskan från kylskåpet. Lagt undan folsyran och järntabletterna. Slängt gravidappen på telefonen och mandeloljan som vi smörjde in magen med. Lagt undan gravidböckerna och Lennart Nilssons klassiska ”Ett barn blir till”. Suddat ut veckonumret på griffelväggen där vi tog nya magbilder varje måndag. Packat ner mammakläderna och fastnade extra länge vid den nyinköpta mammabaddräkten som jag inte hann använda. Jag är glad över att vi inte hade hunnit köpa en enda bebissak ännu. Jag hade nog bara slängt allt i grovsoporna i vrede. Eller sorg. Jag vet inte.

Det känns som att vi har hållit andan ända sen vi fick veta att det var enäggstvillingar. Vi har ju vetat hela tiden att det innebär högre risker och jag har inte vågat njuta fullt ut av graviditeten. Och nu har det värsta hänt. Men det gör inte mindre ont för att jag har plockat undan alla saker.

Hanna skriver...

Ni vet sekunderna när man precis har vaknat och allt känns som vanligt? Hann klappa mig på magen och vara glad innan jag kom ihåg att de inte lever längre.

Kuratorn på sjukhuset bad oss fundera på om vi vill se barnen i morgon. Och det är klart vi vill. Men det är samtidigt lite läskigt, det erkänner jag. Men jag tror jag kommer att tycka att pojkarna är det finaste jag sett. Jag, som utifrån ultraljudsbilderna har funderat så mycket på om de inte har Hjalmars läppar och min näsa ändå, får kanske svaret.

När vi har sagt hej då så kommer Levi och Jack att kremeras och spridas på minneslunden som finns nära sjukhuset.